I bland blir man arg

... det är svårt att förstå hur en person som varit så mån om att vårda sitt personliga varumärke som käck och familjeglad inredare, sedan kan skriva en blogg som till och med skulle få Martin Timell att rodna.

Här är två citat från ett personligt favoritinlägg – Lulus uppgörelse med Piraten:

"även om jag inte varit "god".. och, trogen, så kändes det som du, Piraten var villig att förlåta allt. Vilket är vackert och förförande. Att förlåta. Så viktigt. Så nödvändigt för att orka leva detta liv. Men trogen.. Det har inte Piraten varit heller.. först Marie-Claude.. vet inte vem det är dock.. men hon bor i Helsingborg. Sen Anna B, som e filmtjej ifrån Göteborg"

"Piraten.. Rainer Bolm.. Fuck YOU!!!Din patetiska gamla sharlatan (stavas det så, Clara?) Du är en sönderknullad gammal "eskortkille", en hora, som kvinnor betalat för att ha sex med... FUCK YOU och verkligen lycka till med Din lilla radiostation i Båstad. Det är Du värd med tanke på, att Du var på "parkbänksnivå" då vi träffades. Försupen och trasig som få. Allt vad gäller det ska Du vara stolt över Dig själv för...I övrigt..???"

Tryck här för att läsa hela inlägget. Kan varna för att det är ganska rörigt skrivet.

Lika som bär

Bilden är från finest.se

... jag på allvar inte trodde att någon skulle kunna bräcka Robert Wells illa dolda storhetsvansinne. Att liksom tvinga både fru och barn att bära jeans och tillhörande jeansjacka, som en sorts familjeuniform, måste ju lämna många smärtsamma minnen för barnen att bära i oräkneliga år framåt. "Nu är det jeanstajm", ropar pappa Robert, och barnen flyr in i sina rum och gömmer sig under sängarna. Plötsligt hugger ett par starka händer tag i Teddys och Oscars fötter och de släppas ut på golvet. "Såja, såja. Ssscchhh.... Nu åker jeansen på", viskar Robert. Nere i hallen sitter mamma Maria och gråter.

Som sagt. Chockerande. Tills jag såg det här:


Bilden är från Hänt Extra.

Jag vill nog inte ens försöka fantisera ihop historien om det här spektaklet. Förmodligen skulle det bli ett hopkok av gråt, locktångar och en djävulsk ovilja att kompromissa.

Tack Mia för tipset (sista bilden).

Det finns inga dumma frågor

... när tillfället ges att tala med en intressant filmregissör, då slösar man inte bort chansen genom att säga varje konstig sak som dyker upp i ens huvud. När min bror och jag gick på Stockholm filmfestival och såg fejk-dokumentären "The Confederate States of America", en helt okej film om hur USA skulle ha sett ut i dag om sydstaterna vunnit inbördeskriget, fanns regissören Kevin Willmot på plats för att efteråt svara på publikens frågor. Han berättade lite inledande om vilka problem en oberoende filmskapare kan stöta på, att han hade fått draghjälp av Spike Lee, och framförallt hur afroamerikaner fortfarande diskrimineras i USA. Ett bra invit till publiken att ställa frågor, helt enkelt.

Ett problem uppstod tyvärr. En kvinna i publiken, vi kan kalla henne Mona Skogshjärta, en sån där medelålders sökare som tycks gilla att läsa spirituella böcker skrivna av indiska gurus, beslutade sig för att ta initiativet. Hon mjukstartade med frågan (tänk riktigt knackig svengelska) "Did jo lajk to do the movie?". Kevin Willmot såg förvånad ut men besvarade ändå artigt frågan.

Stort misstag.

Mona såg riktigt nöjd ut. Hon liksom sprudlade av energi, skruvade sig otåligt i stolen, som om hon funnit en gemenskap med regissören. Dörren stod vidöppen att fortsätta detta förtroliga samtal. Hon sträckte genast upp handen på nytt. Kevin spanade runt i publiken, inga händer förutom hennes, och nickade bifallande till Mona. "So, how do jo tink america wold have looked lajk if this wold have been tru?"

Det var ju precis vad filmen handlade om. Kevin började se besvärad ut, hur svarar man på en sån fråga utan att få frågeställaren att verka förståndshandikappad? Det blev ett "maybe like this, or maybe not, I don't really know because this is fiction. This is one way of looking at it".

Mona var extatisk.

Handen får genast upp i luften igen. Fortfarande den enda handen uppsträckt i hela publiken. Alla andra betraktade henne fascinerat, med en slags skräckblandad nyfikenhet.

"This isn't a question. This is someting I lajk to tell joo. On TV, a few years back, there was a program with two little children. One was white and one was black. When the host asked the white child wat was diffrent between them, he said he didn't know. Perhaps they had diffrent clothes? Because, you see, that child couldn't see anything else that was diffrent. He didn't think about the colors. That's why we haf to listen to the children.... We hafe to listen to the children!"

Knäpptyst i biografen. Jag såg många ansikten som begravdes i händer. Kevin Willmot visste inte vad han skulle ta sig till. "Yes, it's good to sometimes listen to the children". Sedan sa han att han måste tillbaka till hotellet, att han skulle upp tidigt dagen därpå. Skammen vilade tung över alla biobesökarna utom Mona. Hon bara satt där och log.

Du får gilla vem du vill

... det som började så här, slutade 10 år senare så här:



När Aftonbladets stjärnreporter Ronnie Sandahl frågade Dogge Doggelito varför han ställde upp och rappade med Carola hos Livets ord, svarade han "Carola ringde och frågade om jag vill rappa på hennes konsert. Jag har alltid beundrat henne – och sa självklart ja."

Nu spolar vi tillbaka bandet lite. Har alltid beundrat Carola? Se på den första videon igen. Känns det som en kille som diggar Carola Häggkvist? Tre år innan Latin Kings släppte "Välkommen till förorten" gjorde Carola succé i Melodifestivalen med "Fångad av en stormvind". På vilket sätt kom den låten, tillsammans med Carolas övriga katalog, att influera Dogge och Latin Kings när de slog igenom 1994 och skrämde slag på halva Sverige?

Den sista och kanske viktigaste frågan: Om nu så är fallet, har Carola samma höga status inom svensk hiphop som Phil Collins har i amerikansk? Vore det helt osannolikt?

PS. Notera också Carolas hiphop-dans 2:11 in i videon. Det är svårt att inte bli lite lycklig.

Laga mat ska vara roligt

... idén att låta Börje Ahlstedt, Lena Endre och Mikael Persbrandt laga mat på bästa sändningstid kan inte sluta i annat än en självbelåten och pseudo-voyeuristisk soppa. "Teatersupén", som programmet ska heta, låter som en kombination av "Stjärnorna på slottet" och "Vad blir det för mat" med Per Morberg. Rollen som Morberg är redan given, den är som skriven för Persbrandt. Han kommer att stå där i ett svettigt linne med en handduk slängd över axeln och stöddigt avnjuta ett glas rödvin medan han rör ihop en kladdig gulasch. Börje Ahlstedt är också ganska enkel att förutspå. Han kommer att tillaga kalvfärsbullar, Ingmars (Bergman) favoriträtt, som han säkerligen blivit bjuden på någon gång, samtidigt som han i poetiska ordalag berättar hur viktig han och Dramaten är. Till sist Lena Endre, minspelens mästarinna, som i varje film, pjäs och tv-serie slår upp ögonen av förvåning och låter sedan ansiktsmusklerna krampa tills hon viker sig dubbel och ger ifrån ett avgrundsvrål. Det vore bra teve om hon gjorde just så. Ett litet finger mot en varm ugnslucka, och vips, ångestdrama a la Richard Hobert. Vad hon gillar att laga för mat har jag inte fantasi nog att lista ut. Gotländsk lammsmäcka? Pannkakor? Den som lever får se.