Årets idol!

... detta är kanske världens mest ofyndiga blogginlägg.

Pusselbitarna faller på plats

... en viss riksdagskandiderande liten kille, låt oss kalla honom Anton Abele, verkar ha lagt korten på bordet. Kampanjen "Bevara oss från gatuvåldet" lät ju jättefint när det begav sig, men i den kontext som hans twitter-inlägg antyder, blir plötsligt budskapet ett annat.

Så olika

... varje gång svensk film tycks vara på frammarsch, lyckas alltid makarna Nutley/Bergström flytta branschen ett steg tillbaka. Trailern till "Så olika" bjuder både på glädje, sorg och kärlek, och bakom regin står Helena Bergström.

Den stora kärleken

... vissa drömmar slår tyvärr aldrig in. Jag hoppas i alla fall att Roger Karlsson, 42, hittar någon att spendera livet med. Somliga är för goda för den här världen.

Saxat från TV4:s Bonde söker fru-sajt.

Drömman/kvinna?
Kiera Knightley.

Hur tycker du att första daten ska vara?
Spännande!

Bästa dateminnet?
Pass.

Vem är vem?

... nä, detta är nog ingen styggelse, men ganska roligt. De skulle kunna vara systrar, Mona och Rolf.

Vill nå ut till alla

... det måste finnas gränser, även för Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson, om vad som kan anses rimligt. Att i klädstilen försöka efterlikna den hippa stockholmska indiescenen kommer sannolikt inte att dra till sig fler röster. Vill ogärna hjälpa SD på traven, men här kommer ett litet tips: klä er som dem ni vill nå ut till. Det skapar en känsla av tillhörighet.

Idol har börjat

... när Jenny Eijdercrona, 16, fick sin efterlängtade guldbiljett av Idol-juryn, räknade hon sannolikt inte med den här gubbsjuka reaktionen från Andreas Carlsson (t v), 36, när hon efter varma lovord var på väg ut ur studion.



Undrar om det smids stora planer på att göra henne till årets stjärna? Den som lever får se, som dom brukar säga.

Vill rocka riksdagen

... om man som moderat politiker, tillika arbetsmarknadsminister, vill surfa på "Anders Borg"-vågen, dvs tillföra lite rock n' roll till den annars gubbiga utstyrseln, så gör man för i helvete inte det med ett stort buskigt lajvarskägg. Hur tänkte han egentligen? Är detta ett försök att tillmötesgå den allt mer framgångsrika spelbranschen? Eller vill han nå ut till alla Sveriges rollspelande arbetslösa unga män? Räcka ut en hand, säga, "jag är en av er", och på så vis få dem att lämna sina unkna pojkrum och starta företag. Något säger mig att vi har en spännande höst framför oss.

Här nedan ser ni en fritidsbild på Sven Otto Littorin:



Tack Martin för tipset!

Så tokigt det kan bli

... gränsen mellan att bistå och att exploatera, åtminstone i svensk tv, är hårfin när det kommer till att visa tredje världen i rutan. "Den stora resan", som snart sänds i SVT, gör sannolikt det sistnämnda. Programinnehållet beskrivs bäst av Lars Ryding på SvD:

"Vit man komma med kamera, vilja göra magiska bilder. Svart man bliva häpen. Vit man giva glaspärla och majsmjöl. Vit man resa hem, skratta åt bilder av svart man. Bongo, bongo."

Det handlar alltså om tre familjer som får bo hos tre olika naturfolk, på tre olika "exotiska" platser i världen. Kulturkrockarna kan börja. Produktionsbolaget bakom formatet heter Eyeworks, det är samma gäng som ligger bakom "Faddergalan" på TV4, som hunnit direktsändas från både Ghana och Colombia.



Man har alltså snickrat ihop en scen i en fattig by utan el och rinnande vatten, flugit dit svenska artister och TV4-profiler, riggat upp tv-kameror och till sist staplat upp lokalbefolkningen som statister. Vilken fin present, eller hur? Blickar man ut över den glesa publiken syns bara förvånande miner, folk ser nästan lite plågade ut. Man kan undra vad sådana här upptåg gör med fattiga människors självkänsla. Hur skulle vi själva reagera om förutsättningarna vore de motsatta?

Och här någonstans, gissar jag, föddes idén till Den stora resan. Civilisationen hälsar på hos "vildingarna", och vem vet, kanske har vi båda något att lära oss av varandra? Jag avslutar med att bifoga vad som skulle kunna ha varit programmets trailer:

Vill bli tagen på

... om man vill göra en poäng av att man fortfarande är med i matchen, att man är en så kallad "het skit", efter att både medverkat i barnprogrammet "Hej hej sommar" och fått barn tillsammans med Jimmy Jansson (Sveriges äldsta buspojke), så kan det verka en smula desperat att kopiera estetiken från Linda Sundblads självbefläckelsevideo "Oh father" och sedan sjunga:

"Kom hit och ta på mig, kom hit och ta på mig,
så ta för dig, jag ger vad jag har"

Att döma av ett inlägg på fru Dahlbergs Nightlife-blogg har väl inte allt ännu gått enligt planerna:

"Har suttit i telefonkö till STIM hela dagen för att kolla hur jag ska kunna ge bort min låt. Det är inte så lätt som det verkar. Inte som att ge bort sin kropp liksom."

I bland blir man arg

... det är svårt att förstå hur en person som varit så mån om att vårda sitt personliga varumärke som käck och familjeglad inredare, sedan kan skriva en blogg som till och med skulle få Martin Timell att rodna.

Här är två citat från ett personligt favoritinlägg – Lulus uppgörelse med Piraten:

"även om jag inte varit "god".. och, trogen, så kändes det som du, Piraten var villig att förlåta allt. Vilket är vackert och förförande. Att förlåta. Så viktigt. Så nödvändigt för att orka leva detta liv. Men trogen.. Det har inte Piraten varit heller.. först Marie-Claude.. vet inte vem det är dock.. men hon bor i Helsingborg. Sen Anna B, som e filmtjej ifrån Göteborg"

"Piraten.. Rainer Bolm.. Fuck YOU!!!Din patetiska gamla sharlatan (stavas det så, Clara?) Du är en sönderknullad gammal "eskortkille", en hora, som kvinnor betalat för att ha sex med... FUCK YOU och verkligen lycka till med Din lilla radiostation i Båstad. Det är Du värd med tanke på, att Du var på "parkbänksnivå" då vi träffades. Försupen och trasig som få. Allt vad gäller det ska Du vara stolt över Dig själv för...I övrigt..???"

Tryck här för att läsa hela inlägget. Kan varna för att det är ganska rörigt skrivet.

Lika som bär

Bilden är från finest.se

... jag på allvar inte trodde att någon skulle kunna bräcka Robert Wells illa dolda storhetsvansinne. Att liksom tvinga både fru och barn att bära jeans och tillhörande jeansjacka, som en sorts familjeuniform, måste ju lämna många smärtsamma minnen för barnen att bära i oräkneliga år framåt. "Nu är det jeanstajm", ropar pappa Robert, och barnen flyr in i sina rum och gömmer sig under sängarna. Plötsligt hugger ett par starka händer tag i Teddys och Oscars fötter och de släppas ut på golvet. "Såja, såja. Ssscchhh.... Nu åker jeansen på", viskar Robert. Nere i hallen sitter mamma Maria och gråter.

Som sagt. Chockerande. Tills jag såg det här:


Bilden är från Hänt Extra.

Jag vill nog inte ens försöka fantisera ihop historien om det här spektaklet. Förmodligen skulle det bli ett hopkok av gråt, locktångar och en djävulsk ovilja att kompromissa.

Tack Mia för tipset (sista bilden).

Det finns inga dumma frågor

... när tillfället ges att tala med en intressant filmregissör, då slösar man inte bort chansen genom att säga varje konstig sak som dyker upp i ens huvud. När min bror och jag gick på Stockholm filmfestival och såg fejk-dokumentären "The Confederate States of America", en helt okej film om hur USA skulle ha sett ut i dag om sydstaterna vunnit inbördeskriget, fanns regissören Kevin Willmot på plats för att efteråt svara på publikens frågor. Han berättade lite inledande om vilka problem en oberoende filmskapare kan stöta på, att han hade fått draghjälp av Spike Lee, och framförallt hur afroamerikaner fortfarande diskrimineras i USA. Ett bra invit till publiken att ställa frågor, helt enkelt.

Ett problem uppstod tyvärr. En kvinna i publiken, vi kan kalla henne Mona Skogshjärta, en sån där medelålders sökare som tycks gilla att läsa spirituella böcker skrivna av indiska gurus, beslutade sig för att ta initiativet. Hon mjukstartade med frågan (tänk riktigt knackig svengelska) "Did jo lajk to do the movie?". Kevin Willmot såg förvånad ut men besvarade ändå artigt frågan.

Stort misstag.

Mona såg riktigt nöjd ut. Hon liksom sprudlade av energi, skruvade sig otåligt i stolen, som om hon funnit en gemenskap med regissören. Dörren stod vidöppen att fortsätta detta förtroliga samtal. Hon sträckte genast upp handen på nytt. Kevin spanade runt i publiken, inga händer förutom hennes, och nickade bifallande till Mona. "So, how do jo tink america wold have looked lajk if this wold have been tru?"

Det var ju precis vad filmen handlade om. Kevin började se besvärad ut, hur svarar man på en sån fråga utan att få frågeställaren att verka förståndshandikappad? Det blev ett "maybe like this, or maybe not, I don't really know because this is fiction. This is one way of looking at it".

Mona var extatisk.

Handen får genast upp i luften igen. Fortfarande den enda handen uppsträckt i hela publiken. Alla andra betraktade henne fascinerat, med en slags skräckblandad nyfikenhet.

"This isn't a question. This is someting I lajk to tell joo. On TV, a few years back, there was a program with two little children. One was white and one was black. When the host asked the white child wat was diffrent between them, he said he didn't know. Perhaps they had diffrent clothes? Because, you see, that child couldn't see anything else that was diffrent. He didn't think about the colors. That's why we haf to listen to the children.... We hafe to listen to the children!"

Knäpptyst i biografen. Jag såg många ansikten som begravdes i händer. Kevin Willmot visste inte vad han skulle ta sig till. "Yes, it's good to sometimes listen to the children". Sedan sa han att han måste tillbaka till hotellet, att han skulle upp tidigt dagen därpå. Skammen vilade tung över alla biobesökarna utom Mona. Hon bara satt där och log.

Du får gilla vem du vill

... det som började så här, slutade 10 år senare så här:



När Aftonbladets stjärnreporter Ronnie Sandahl frågade Dogge Doggelito varför han ställde upp och rappade med Carola hos Livets ord, svarade han "Carola ringde och frågade om jag vill rappa på hennes konsert. Jag har alltid beundrat henne – och sa självklart ja."

Nu spolar vi tillbaka bandet lite. Har alltid beundrat Carola? Se på den första videon igen. Känns det som en kille som diggar Carola Häggkvist? Tre år innan Latin Kings släppte "Välkommen till förorten" gjorde Carola succé i Melodifestivalen med "Fångad av en stormvind". På vilket sätt kom den låten, tillsammans med Carolas övriga katalog, att influera Dogge och Latin Kings när de slog igenom 1994 och skrämde slag på halva Sverige?

Den sista och kanske viktigaste frågan: Om nu så är fallet, har Carola samma höga status inom svensk hiphop som Phil Collins har i amerikansk? Vore det helt osannolikt?

PS. Notera också Carolas hiphop-dans 2:11 in i videon. Det är svårt att inte bli lite lycklig.

Laga mat ska vara roligt

... idén att låta Börje Ahlstedt, Lena Endre och Mikael Persbrandt laga mat på bästa sändningstid kan inte sluta i annat än en självbelåten och pseudo-voyeuristisk soppa. "Teatersupén", som programmet ska heta, låter som en kombination av "Stjärnorna på slottet" och "Vad blir det för mat" med Per Morberg. Rollen som Morberg är redan given, den är som skriven för Persbrandt. Han kommer att stå där i ett svettigt linne med en handduk slängd över axeln och stöddigt avnjuta ett glas rödvin medan han rör ihop en kladdig gulasch. Börje Ahlstedt är också ganska enkel att förutspå. Han kommer att tillaga kalvfärsbullar, Ingmars (Bergman) favoriträtt, som han säkerligen blivit bjuden på någon gång, samtidigt som han i poetiska ordalag berättar hur viktig han och Dramaten är. Till sist Lena Endre, minspelens mästarinna, som i varje film, pjäs och tv-serie slår upp ögonen av förvåning och låter sedan ansiktsmusklerna krampa tills hon viker sig dubbel och ger ifrån ett avgrundsvrål. Det vore bra teve om hon gjorde just så. Ett litet finger mot en varm ugnslucka, och vips, ångestdrama a la Richard Hobert. Vad hon gillar att laga för mat har jag inte fantasi nog att lista ut. Gotländsk lammsmäcka? Pannkakor? Den som lever får se.

En man som älskar sig själv

... Robert "Robban" Broberg, den tokiga, levnadsglada och smått gubbsjuka multiartisten, passade på att stjäla hela showen när han gästade journalisten Tomas Tengbys soffprogram. Sånt har gjorts förr, och görs fortfarande, och kan ofta vara kul, tänker ni. Det stämmer. Men det här, det väcker bara djup oro och ilska. Tryck i gång videon och spola fram till 1:08.

PS. En liten fråga. Var det bara jag som upplevde Tomas Tengby som en gnutta småkåt när han senare blev Mat-Tinas bollplank?

Byggvaruhus

... den knastokiga pappan i Bauhaus-reklamen får oss att drömma om långa utdragna tortyrscenarion med personen i fråga. Den gälla irriterande rösten, de urbota dumma (och osannolika) replikerna och den korkade uppsynen får åtminstone mig att slänga mig över tv-kontrollen varje gång reklamen visas i teve. Jag hatar Bauhaus-mannen. Vad han heter vet jag inte, det är för svårt att ta reda på, och det är nog inte så konstigt. Vore jag i hans kläder skulle nog jag också ligga lågt. Det tål att tilläggas att det är samma manusförfattare som gav oss "humor"-programmet "Hey baberiba" som ligger bakom denna reklamkatastrof.

Ett annat byggvaruhus, K-Rauta, gjorde precis tvärtom och lät tokerierna ersättas av ångest och obehaglig stämning. Lika obegripligt det.



Vad vill man ha sagt med det här? Kom och köp plankor, slipmaskiner och trädgårdsmöbler medan du försöker lappa ihop dina existentiella sår? Vem fan vill köpa något efter att ha sett det där? Man vill ju bara kura ihop sig till en liten boll och gråta.

Alla var dumma

... det är ett yttersta bevis på att vi i Sverige är generellt sett väldigt dåliga på att förolämpa varandra. Under den första halvleken blir målvakten Thomas Ravelli häcklad av AIK:s supporterklubb Black Army. De vräker ur sig fyndigheter som "Thomas har cancer", "HIV sprids från Thomas" och "Han tjackar horor från Polen". Man kan tro att deras manus är skrivet av någon busig 10-åring. Ändå lyckas de stressa upp Ravelli. När sedan Pascal Simpson i AIK sätter en armbåge i ansiktet på en av Ravellis medspelare brister allt omdöme. Han blir så upprörd att han skriker "svarthuvud", den kanske sämsta förolämpningen någonsin - inte bara för att den är rasistisk, den har varken finess eller styrka. Vadå huvud? Har han sagt "svart" är det liksom redan försent att byta ut "skalle" mot det mer politiskt korrekta "huvud". Misstaget är redan gjort. Sverige behöver bättre förolämpningar, något SVT:s storsatsning "Grillad" bevisade gång på gång i våras.

EU-loggan

... regeringen tyckte att det var en god idé att punga ut 1,3 miljoner kronor för en ny EU-logga. Inget uppseendeväckande i sig, om det inte hade varit för att den anlitade reklambyrån Bacon plagierat halstablettföretaget Strepsils logga rakt av.



Så nu kan alla i Europa förknippa Sverige med förkylning och halsont. Lyckat!

Spridda skurars

... Pär Holmgren och Pererik Åberg, tv-meteorologer på SVT, inte tyckte att det räckte med att ha Sveriges fulaste frisyrer. De var också tvungna att bilda bandet Spridda skurars och döda den lilla trovärdighet som skiljer dem från spågummor och trollkarlar.

Aldrig ska jag sluta älska dig

... en schlagersjungande Helena Bergström, en cp-skadad Jonas Karlsson, en sminkad och döende Björn Kjellman, en fluktande Carola och en nyfrälst publik är en kombination som inte gör någon lycklig (utom alla inblandade).